Jag kom på mig själv i torsdags att sitta på bussen på väg till Simon med världens största smile och tårar i ögonen. Jag lipade nästan av lycka när man såg gräset igen, där snön smält. Och vi ska inte tala om den torra grusfria asfalten. Kunde inte sluta le.
Det är synd att säga men ljuset och värmen gör hela mig. Jag har snart klarat en vinter till och jag är så lycklig lycklig lycklig lycklig för det. Anna sa en gång "Våren och sommaren är ju din tid esmeralda, man ser det alltid på dig" Jag tror att hon har rätt.